Ont, det gör ont...
Ja just nu gör det både fysiskt och psykiskt ont i mej. Har inlett sista veckan på min så kallade "medicinska skrapning av livmodern". Det innebär nu att kroppen ska krama ut det sista av den skadade slemhinnan där inne. Äckligt, jo jag vet!! Men det är inget emot hur ont det gör! Har alltid haft problem med kraftig mensvärk (ja nu blev jag riktigt personlig, men det får ni stå ut med) men det här är inget emot vad jag någonsin kännt! Jag har i vanliga fall en riktigt hög smärttröskel men nu ligger jag mest dubbelvikt och kvider av smärta när det sätter igång som värst. Som tur är så är det värsta kramperna på natten, eller ja...tur...inte bara kanske...det påverkar ju min nattsömn, men det är EN vecka det handlar om....det är överkomligt.
**********
Den psykiska smärtan är värre och det är nog inte så mycket min egen som jag har ont av utan hur andra reagerar när jag berättar vad jag har gått igenom och vad jag troligtvis måste gå igenom. Själv har jag nog klarat av de flesta stadierna nu. Först kom gråten, sen kom ilskan, efter det kom styrkan nu har jag kommit till likgiltigheten. Jag mår inte bra men inte heller dåligt rent psykiskt. Jag kryper in i min lilla bubbla, med eller utan sällskap, och skiter i omvärlden. Sitter och stirrar rakt ut i luften och svarar inte på tilltal eller reagerar inte på något alls. Men jag behöver bete mej så ibland. Det gör att jag klarar av att vara så där trevlig, glad och social som jag är (iaf på jobbet) i vanliga fall. Igår hade jag sällskap i min bubbla några timmar, idag är jag ensam och det behövs det också.
**********
Den här bilden betyder en hel del just nu.
**********
Det blir bra någon dag, det brukar det bli och det måste det bli! Saken är den att jag just nu inte vet hur det ska gå till rent praktiskt. Men jag tror ändå på att det löser sej.
***********
Dagens musikaliska inslag måste bli något med AC/DC. Så jag tar den som jag brukar lyssna mest på när jag är lite nere: Thunderstruck!!
