Utseende vs en vettig insida
Sitter nu här i min soffa och diskuterar det här med ytlighet. Min gäst Camilla är ett strålande exempel på någom som dömde ut mej totalt pga mitt handikapp. Men nu när hon lärt känna mej så är vi ju jättebra kompisar. :)
För att använda Camillas egna ord: "Jag begriper inte hur någon kan vilja ses tillsammans med dej!" Ja, det sårade och hon är inte den första som säger något sådant. Men jag har inte orkat att ta åt mej för jag har haft tillräckligt med vänner som verkligen inte har brytt sej om mitt handikapp. Det är ju det som gör att jag ser lite "lustig" ut.
**********
Då undrar ni läsare säkert precis som Camilla frågade mej för en stund sedan. Killar som du visat dej naken för....hur har dom reagerat på din underliga kroppsform och konstiga ben? För det måste jag ju erkänna själv. Mina ben är inte vackrast i kommun ;) Konstigt nog så har de flesta inte reagerat så att jag har märkt av det iaf. Frågor om känsel och vighet har kommit upp men inte mer än så. Den som reagerade mest var den som jag hade mitt längsta förhållande med. Märkligt det där... Det var som om jag trodde mer på honom som sa att mina ben var fula (eftersom jag själv tycker det) än på de som tyckt att det inte är någon större sak det där med att jag ser lite lustig ut... Det finns iaf tre grabbar som jag genom åren beundrat något enormt när det gäller att acceptera mej som jag är. Jag ska inte skriva ut deras namn men vi kan kalla dom för Henry, Hjalle och Hugo.
**********
Hjalle är en mycket nära vän som jag lärde känna när jag bodde i Skåne. Han var inte heller så noga med sitt utseende och han brydde sej inte om att det tog någon timma extra för mej att lägga stenplattor än vad det hade gjort för en "normal" person. Vi gjorde ALLT tillsammans (utom sex för han är gift) det sista året som jag bodde där. Men inte minst så åkte vi motorcykel. Han tillverkade en kryckhållare så att jag fick med mej dom över allt. Han fixade speciella fotpinnar så att jag slapp kämpa för att hålla kvar fötterna. Det gjorde iofs att jag lärde mej det efter ett tag och han kunde sätta på de vanliga fotpinnarna igen. :) Han är och förblir en mycket bra vän och jag saknar honom stundtals massor...
**********
Henry var annorlunda, det är en kille som blev mer eller mindre besatt av mej och som nästan blev arg på mej när jag skämtade om mitt handikapp och mina ben. Han gillade inte att det skulle vara en stor grej och tyckte att jag förlöjligade mej själv när jag skrattade åt mina små "pinn-ben". Det låter ju inte som någon bra relation och det var det nog inte bitvis heller... Jag tolkade det som om han hela tiden försökt intala sej själv att det inte var en stor sak men att han innnerst inne faktiskt tyckte att det var en jättegrej. Men trots det så beundrar jag honom. Han gjorde verkligen allt för att acceptera mej som jag är för han tyckte om min personlighet till 100% och ville verkligen vara med mej. Men han klarade inte av det och därför är vi inte vänner idag.
**********
Så kommer vi till Hugo. Han är den som gjort att jag själv har accepterat min kropp som den är. Ibland är det iofs fortfarande jättesvårt men då finns han där och bara visar med en gest eller en blick att det är ok. Det är inte jordens undergång att mina ben inte alltid hänger med. Jag kommer ju inte fram fortare för att jag stressar ihjäl mej. Man kan tro att jag alltid har haft ett STORT självförtroende, men det märkte jag för ett par år sedan att det hade jag inte alls det! Hugo visade mej exakt hur litet det var och sedan hjälpte han mej att höja det och sluta se ner på mej själv. :)
**********
Mina "pinnar" till spiror ;)
Ja så kom vi till det här med en vettig insida. Det är tydligen svårt att kombinera. Fick senast idag höra att det inte går att hitta tjejer som både är snygga utanpå och har något innanför pannbenet. Detta fick jag iofs höra av en kille som är ute efter att dejta fotomodeller och själv ser ut som om han inte sett en dusch på alla sina 36 år!!
Så jag tar inte det så allvarligt. Fick iofs höra av en annan att jag faktiskt är både söt och smart :) Stackars människa!! Han måste ha varit både blind och mupp... ;) Nej då, jag tackar så hjärtligt för komplimangen och tränar på att suga åt mej det som en svamp. :)
**********
Vi avslutar med den mest klockrena text jag någonsin hört. :)
För att använda Camillas egna ord: "Jag begriper inte hur någon kan vilja ses tillsammans med dej!" Ja, det sårade och hon är inte den första som säger något sådant. Men jag har inte orkat att ta åt mej för jag har haft tillräckligt med vänner som verkligen inte har brytt sej om mitt handikapp. Det är ju det som gör att jag ser lite "lustig" ut.
**********
Då undrar ni läsare säkert precis som Camilla frågade mej för en stund sedan. Killar som du visat dej naken för....hur har dom reagerat på din underliga kroppsform och konstiga ben? För det måste jag ju erkänna själv. Mina ben är inte vackrast i kommun ;) Konstigt nog så har de flesta inte reagerat så att jag har märkt av det iaf. Frågor om känsel och vighet har kommit upp men inte mer än så. Den som reagerade mest var den som jag hade mitt längsta förhållande med. Märkligt det där... Det var som om jag trodde mer på honom som sa att mina ben var fula (eftersom jag själv tycker det) än på de som tyckt att det inte är någon större sak det där med att jag ser lite lustig ut... Det finns iaf tre grabbar som jag genom åren beundrat något enormt när det gäller att acceptera mej som jag är. Jag ska inte skriva ut deras namn men vi kan kalla dom för Henry, Hjalle och Hugo.
**********
Hjalle är en mycket nära vän som jag lärde känna när jag bodde i Skåne. Han var inte heller så noga med sitt utseende och han brydde sej inte om att det tog någon timma extra för mej att lägga stenplattor än vad det hade gjort för en "normal" person. Vi gjorde ALLT tillsammans (utom sex för han är gift) det sista året som jag bodde där. Men inte minst så åkte vi motorcykel. Han tillverkade en kryckhållare så att jag fick med mej dom över allt. Han fixade speciella fotpinnar så att jag slapp kämpa för att hålla kvar fötterna. Det gjorde iofs att jag lärde mej det efter ett tag och han kunde sätta på de vanliga fotpinnarna igen. :) Han är och förblir en mycket bra vän och jag saknar honom stundtals massor...
**********
Henry var annorlunda, det är en kille som blev mer eller mindre besatt av mej och som nästan blev arg på mej när jag skämtade om mitt handikapp och mina ben. Han gillade inte att det skulle vara en stor grej och tyckte att jag förlöjligade mej själv när jag skrattade åt mina små "pinn-ben". Det låter ju inte som någon bra relation och det var det nog inte bitvis heller... Jag tolkade det som om han hela tiden försökt intala sej själv att det inte var en stor sak men att han innnerst inne faktiskt tyckte att det var en jättegrej. Men trots det så beundrar jag honom. Han gjorde verkligen allt för att acceptera mej som jag är för han tyckte om min personlighet till 100% och ville verkligen vara med mej. Men han klarade inte av det och därför är vi inte vänner idag.
**********
Så kommer vi till Hugo. Han är den som gjort att jag själv har accepterat min kropp som den är. Ibland är det iofs fortfarande jättesvårt men då finns han där och bara visar med en gest eller en blick att det är ok. Det är inte jordens undergång att mina ben inte alltid hänger med. Jag kommer ju inte fram fortare för att jag stressar ihjäl mej. Man kan tro att jag alltid har haft ett STORT självförtroende, men det märkte jag för ett par år sedan att det hade jag inte alls det! Hugo visade mej exakt hur litet det var och sedan hjälpte han mej att höja det och sluta se ner på mej själv. :)
**********
Mina "pinnar" till spiror ;)
Ja så kom vi till det här med en vettig insida. Det är tydligen svårt att kombinera. Fick senast idag höra att det inte går att hitta tjejer som både är snygga utanpå och har något innanför pannbenet. Detta fick jag iofs höra av en kille som är ute efter att dejta fotomodeller och själv ser ut som om han inte sett en dusch på alla sina 36 år!!
Så jag tar inte det så allvarligt. Fick iofs höra av en annan att jag faktiskt är både söt och smart :) Stackars människa!! Han måste ha varit både blind och mupp... ;) Nej då, jag tackar så hjärtligt för komplimangen och tränar på att suga åt mej det som en svamp. :)
**********
Vi avslutar med den mest klockrena text jag någonsin hört. :)
