Jodå, de rullar på

Alla har vi bagage som vi samlat på oss i livet. Det här inlägget handlar om den tuffaste delen av mitt liv hittils. Jag delar med mej av den för att få ur mej det helt enkelt men även för att mina vänner ska förstå vad jag faktiskt brottades med i flera år när jag inte var här i Tidahlolm.
**********

Innan min stora ryggoperation, som jag nämnde i det förra inlägget, var jag överrörlig i svanken och höfterna. Dessutom var min ryggrad på väg att långsamt vrida sig som en DNA-stege ungefär. Alla som vet hur en sådan ser ut kan konstatera att det blir en spiralform som inte är hälsosam och inte på något sätt smärtfri.

Det här tillsammans med att jag på den tiden (runt 2004) bodde i Skåne tillsammans med en man som jag till och börja med var jättekär i men som blev mer och mer påfrestande att leva tillsammans med. Jag lyckades att anpassa mej så pass mycket att jag tillsist tappade bort mej själv helt. Med detta kom en viktuppgång som jag aldrig tidigare lyckats med. För vad gjorde jag på dagarna? Jo, jag åt...och jag åt ALLT!! Det existerade aldrig några rester längre än ett halvt dygn i vårt hushåll och jag satte igång och baka. Problemet med mitt bakande var att det nästan aldrig kom in i ugnen. Smetar och degar åt jag upp innan de ens hamnat i formar eller bakades ut.
Det är inget jag är stolt över och det känns pinsamt att erkänna det, men det var precis så det var!

Det här med att röra på sej var inte det lättaste med ryggsmärtorna och jag tog mej inte ur lägenheten allt för ofta. Att jag dessutom tyckte synd om mej själv gjorde inte saken lättare och jag brottades med en enorm ångest. Vägen mellan sängen, köket, soffan och toaletten var uppsliten som en myrstig ungefär. Jag orkade helt enkelt inte göra mer än jag tyckte att jag behövde. Under nästan två år levde jag så här och kroppen tog mer och mer stryk.




Så här såg jag ut när jag var som tjockast

Det enda som höll humöret uppe var stallet och hästen som jag älskade: Beat It (även kallad Bettan)


Älskade lilla Bettan


Sötaste lilla hästen söder om Småland

Bettan var inte den mest lättridna hästen, men vi passade ihop och jag var en av de som klarade att ta fram hennes allra bästa sidor. Vi var ett bra team! Hon var ett fullblod som omskolats från galloppör till ridskolehäst. Hon var den som jag kröp in till och gömde ansiktet i manen på när det var som svårast och hon stog alldeles stilla och när mina tårar var slut puffade hon på mej med mulen och tittade på mej med sina stora bruna ögon. Jag älskade verkligen den hästen och det är inte en gång som jag funderat på hur hon har det. Men någon dag nu ska jag ta reda på om hon ens lever... 
**********

Nu kommer vi till vändningen.

Jag fick min stora ryggoperation. Det innebar att dom opererade in titanstag i hela ryggraden för att stötta upp den. En steloperation helt enkelt. Jag ska inte gå närmare in på alla komplikationer eftersom bara det är en historia för sig. Men efter två veckor på sjukhus (en för mycket än planerat från början) kom jag hem och vårdades där av min älskade pappa som tagit ut semester just då för att kunna vara med och hjälpa mej när jag behövde det som mest.

Relationen med min pojkvän började mer och mer knaka i fogarna eftersom jag började hitta tillbaka till mej själv igen. Jag har alltid haft en enorm vilja och envishet och nu började den öka i styrka efter att ha legat slumrande några år och det skapade konflikt på hög nivå.
Det jag framför allt började inse var att jag inte ville befinna mej i den situation som jag själv satt mej i.

Det slutgiltiga steget till en förändring fick jag hjälp med. Han som har ett speciell plats i mitt hjärta "råkade" komma i min väg en dag när jag var i Tidaholm på besök. Vi hade inte träffats på flera år och bådas liv hade förändrats något enormt. Men han ställde mej mot väggen på ett sätt som ingen annan hade gjort och puttade mej över den sista kanten till förändring. Jag förstår fortfarande inte hur han kunde veta hur jag kännde mej inombords men det gjorde han och för det är jag honom evigt tacksam.
**********

Nu tog jag tag i livet! Jag insåg att det här var en resa som jag var tvungen att göra helt ensam och det innebar att jag gjorde slut på relationen jag hade i Skåne och även det är en historia för sej... Men det hela resulterade i att jag flyttade tillbaka till mitt älskade Tidaholm igen.

Med välbefinnande och välmåendet på tillbakagång började jag även att rasa i vikt och efter ca ett år såg jag ut så här:

Ibland räcker det med att börja må bra igen

Jag ska nog inte stoltsera med att jag klarade av allt HELT ensam. Hela tiden har jag haft vänner runt mej som stöttat och hjälpt mej på olika sätt, både nere i Skåne och här i Tidaholm. Ni vet vilka ni är och ni kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta!
**********

Idag är jag mest tacksam för att jag trivs så med mej själv som jag faktiskt gör.
Jag har ett jobb som jag trivs med och arbetskompisar som är guld!! Jag har han som betyder massor i mitt liv och han uppskattar mej precis som jag är. Jag har kompisar i min närhet som även har förståelse för när jag behöver "ensamtid" men som finns när jag behöver dom som mest. Jag har en mysig lägenhet i staden som jag älskar och en familj som är något splittrad men som jag älskar massor!

Ja, när jag tänker på hur det var så funderar jag på varför jag har varit tvungen att utstå smärtan som var både fysisk och psykisk... Men jag är sådan som tror på att allt har en mening. Och mår man kass så vet man sedan hur det är att må riktigt bra och det är precis det som jag gör just idag, för idag är jag på topp!


Älskar min hårfärg!
**********

Som vanligt avslutar jag med musik. Den här låten förknippas med "den stora vändningen":